Intervju med Ulla-Lena Lundberg

Imorse var jag på kvinnofrukost och lyssnade på en intervju med Ulla-Lena Lundberg. Hon föreläste om sin prisbelönade bok Is och berättade även lite allmänt om sig själv och sitt författarskap. Har själv läst bara två av Ulla-Lenas böcker: Sibirien och Kungens Anna. Men efter alla lovorden som haglade från publiken efter föreläsningen så är jag nu jätteivrig på att läsa hennes nyaste.

Jag blev väldigt tagen av Ulla-Lenas föreläsning. Hon är en fenomenal berättare och jag märkte inte ens att hon hade pratade på i över en och en halv timme, jag ville bara höra mer. Hon tog upp så intressanta saker och det märktes att hon har kunskap om många områden och ämnen. Under vår intervju och boksigneringen slogs jag även av hennes ödmjukhet och självdistans. Hon verkar inte själv tycka att hon är så märkvärdig och var märkbart rörd av allas prisningar och den positiva feedback hon fick. Hon tog sig tid att prata med alla som kom fram och den lilla signeringen tog säkert över en halvtimme. 

En sak som hon tog upp träffade riktigt nära hjärtat. Ulla-Lena själv förlorade sin pappa som litet barn och hennes mamma och hon flyttade snart till fasta Finland. Där flyttade de runt och bodde på olika ställen, men tillbringade alla somrar hemma på Kökar. Hon sa att hon alltid känt sig lite kluven till Åland och sade att hennes pappas bortgång både stärkte och försvagade hennes band till ön. Det var en plats som hon förknippade med förlust och hon kände sig utanförstående på många sätt.

Min pappa dog när jag var liten och vid 10-års åldern började jag och mamma vår flytt-turné i Vasatrakten. Jag har liksom Ulla-Lena tillbringat alla somrar och de flesta lov på Åland och alltid förhållit mig lite ambivalent till ön. Man kunde kanske beskriva mitt förhållande till Åland som hatkärlek. Också för mig symboliserar Åland förlust på mer sätt än ett, fastän jag aldrig uttryckt det på just det sättet. Jag har aldrig riktigt kunnat sätta fingret på varför jag känt mig så kluven gentemot min hemö, men nu när Ulla-Lena klädde mina känslor i ord kändes det så självklart. Såklart. Att jag inte tänkt på det tidigare. Ibland behöver man någon som uttrycker det självklara för en. 

Efteråt fick jag en liten intervju med henne och jag berättade bland annat detta och vi hade en riktigt trevlig prastund.

Vid såna här tillfällen älskar jag verkligen mitt yrke ännu mer än vanligt. Jag blir alldeles överväldigad när jag tänker tillbaka på alla givande möten jag haft genom mitt jobb. Jag förvånas ständigt över hur mycket häftiga, inspirerande och kloka människor det finns i världen. Och hur många människor som man delar berättelser, öden, erfarenheter och känslor med.

Nu ska jag slå mig ner i soffan och börja läsa!