Tillbaka från France!

I förra veckan kom jag hem till Finland igen efter drygt en månad på wwoofande fot i Frankrike. Det var verkligen ett äventyr och jag rekommenderar varmt wwoofing som resform! Vi fick träffa en massa intressanta människor och verkligen ta ett dopp i den franska kulturen.

Nu är jag hemma i Vasa och skriver på allehanda arbeten. Bredvid mig på bordet ligger mina nylagade chokosnacks. Hittade det här receptet på Kurera som jag följde löst. Jag smälte kokosolja, hasselnötssmör och honung i vattenbad och blandade i kakao. Hällde det över min egenlagade mysli som jag lagt i en glasform och sen sprinklade jag över lite havssaltsflingor. Lade i frysen i 20 minuter och MUMS! Jag gillade skarpt, men Kenneth var inga så förtjust (men han gillar inte smaken av kokosolja).

Wwoofing á la France!

Igår landade jag i ett regnigt Nice tillsammans med Madde. I dag har vi tagit båten till Korsika (en mer lila, guldig version av Rosella med väldigt snofsigt klädd personal, ett café, en restaurang och en butik lika stor som tre provrum) och imorgon ska vi åka iväg till en ekologisk farm på ön där vi ska vara i två veckor.

Vi har alltså tagit del av wwoofing, (world wide opportunitys on organic farms), som går ut på att man får gratis uppehälle och mat på en farm mot att man jobbar 4-6 timmar om dagen. Man signar upp på wwoof.net och bestämmer vilket land man vill wwoofa i. Efter att man bestämt land, registrerar man sig genom att betala en liten avgift (mellan 10 och 25 euro) och då får man tillgång till alla farmers kontaktuppgifter och deras beskrivningar. Bara i Frankrike fanns det säkert 1000 olika farmer att välja mellan. Vi ska börja två veckor på Korsika och sedan styra kosan vidare till en annan farm. Verkligen superbilligt och roligt sätt att semestra och få upp ögonen för nya kulturer. Vi hoppas även hinna skriva lite resereportage härifrån, så det är verkligen att kombinera nytta med nöje!

Lite bilder från fina, fina, (men regniga) Nice.

Bilder: MAD

Chillar på Kökar

Mitt i allt fann jag mig en 3 timmars färjefärd från fasta Åland, nämligen på Kökar! Är här för att göra en frilansgrej, en juttu som jag bokat in helt av eget intresse och som jag hoppas ska kunna sälja till någon trevlig tidning! Ska tillbringa dagen på Kökar skola imorgon och bekanta mig med deras väldigt gröna skolvardag. Kökar skola är första skolan på Åland som fick hissa Natur- och Miljö:s Gröna Flagga, vilket betyder att miljöfrågor enligt olika teman är en del av undervisningen året runt och att skolorna aktivt försöker minska sin miljöbelastning. De har också ett miljöråd för eleverna och försöker implementerar miljötänket i alla aspekter av skolvardagen. Ska bli intressant att hälsa på och se vad de har att visa och säga! Jag tror det bara är ett trettiotal elever i skolan, från årskurs 1 till 9, ganska häftigt!

Just nu sitter jag i ett pittoreskt litet vitt rum med träfaneér och kikar ut över vidsträckta åkrar. Bokade rum på gästhemmet Anton och anlände med cykeln från färjan till en färdigbäddad säng i eget rum med tillhörande kök. Trevligt, trevligt.

On the road again

Sitter i tåget på väg till Hesa. Lite jobb och sen klassträff ikväll med journalistikmänniskorna! Ska bli kul att höra vad alla pysslar med! :)

Sen ska jag ju också träffa min äldsta bästa vän, Cowa! Krachar på hennes golv några dagar innan jag brummar mig tillbaka till Vasa. 

Kommer antagligen vara ännu tröttare i helg efter den här mini-semestern. Jag och Carola har en tendens att göra allt annat än att ta det lugnt och vila när vi ses. Senast satt vi uppe hela natten och tog bilder där det såg ut som att jag var en galen lemur som hängde från taket och Carola var en ovetande finsk version av Stig-Helmer.

"Ursäkta, behöver man faktiskt byta handduk varje dag?"

En liten reflektion från hotell-upplevelsen i NYC:

Vi bodde på ett ganska fancy hotell med organisationen, nämligen Park Central Hotel, några kvarter från Times Square. Det var stora, fluffiga sängar, flatscreen tv, och complimentary hudvårdsprodukter. Jag och Mikaela (min rumskompis) upptäckte också att vi hade fem (?!?) handdukar var, i olika storlekar, när vi stegade in i det stora badrummet. Lite kul att leva "lyxliv" i en vecka, tänkte vi. 

Men lyxliv innebär tydligen också slöseri. Of course. 

Vi checkade in på söndagskvällen och på måndag när vi återvände från dagens program märkte vi att ALLA handdukar bytts ut. Varenda en av de tio dukarna, även de som prydligt hängde kvar på sin plats. Både jag och Mikaela störde oss lite på det här och bestämde oss för att lägga upp en "No Service"-skylt på dörren på tisdagsmorgonen. På morgonen lämnade vi hotellrummet i en salig röra med kläder på sängarna och väskorna flängda runt golven, bekväma med tanken på att ingen skulle gå in dit o strosa runt under dagen.
Men när vi kom hem igen på kvällen, märkte vi att Mikaelas säng var bäddad, medan min tydligen hade haft alldeles för mycket stuff på sig och var orörd. Men vid sidan av sängen fanns rena sängkläder i en hög. De hade alltså som policy att förutom att bädda ÄVEN bädda RENT varje dag?! Inne på toaletten hade igen alla våra tio handdukar bytts ut och den här gången också tvålen (en fyrkantig bit-tvål som vi alltså använt i bara två dagar). 

Nästa morgon lade vi igen skylten på dörren och jag stegade ner till informationen och berättade att vi ogärna ville ha våra handdukar bytta under dagens lopp. Tjejen i informationen försäkrade att städerskorna inte borde gå in om skylten hänger på dörren och ringde ännu upp service-chefen för att säga att vi inte ville ha någon in i rummet. Jag måste här tillägga att hon tittade lite skeptiskt på mig när jag framhävde att vi absolut inte ville ha "any service to the room".

Tydligen vill alla hot-shots ha sin säng renbäddad och alla sjuttiotusen handdukar bytta varje morgon. Undrar om de någonsin reflekterar över vilken omåttligt slöseri på naturresurser de betalar för. Nåja, jag och Mikaela hade våra handdukar bytta endast en gång till under veckan. Vi sparade alltså in på tvätt av inte mindre än 30 handdukar och tre hela uppsättningar sängkläder! Boo-yaah!

Journalistikseminariet i NYC- recap

Tillbaka i Finland!

Föregående vecka tillbringade jag med ett gäng skandinaviska journalistikstuderande i New York. Vi var cirka 15 stycken som hade blivit antagna till resan som arrangerades av organisationen TTS. TTS står för Thanks to Scandinavia och är underordnat AJC- the American Jewish Community. Organisationen delar bland annat ut stipendium till skandinaver som vill studera i USA och sponsrar resor för journalistikstuderade till både USA och Israel. Organisationen bildades för att uttrycka tack till de skandinaviska länderna som hjälpte många judar att fly under Förintelsen.

Jag deltog i januari i deras resa till Israel och i år bar det alltså av till NYC. Målet med resan var att få en bättre förståelse för den judiska religionen och det judiska samhället i USA, men också om USA:s kultur, politik och mångkulturalitet. Vi hade ett fullspäckat schema som höll oss upptagna från arla morgon till sen kväll.
Här är några av våra programpunkter under veckan:

• Föreläsning om lobbyverksamheten i USA och hur den ter sig i praktiken
• Möte med Israels FN representant för att diskutera Israels politik, Palestina-konflikten och det allmänna läget i Israel
• Besök till Museum of Jewish Heritage och möte med en Holocaust-överlevare
• "The Role of Mormonism in the U.S. Presidential Election". Diskussion med en mormonpräst och rundtur i deras kyrka.
• Möte med en rabbi och besök till den centrala synagogan
• Food-tour i Lower Eastside, smakade på judisk, kinesisk och italiensk mat. Kort introduktion till reglerna kring judisk mat.
• “The Meaning of 9/11 to the Muslim Community”. Diskussion med "expert"
• Middag med journalistikstuderande från NYU
• “Religion and the Media”. Möte med journalistikprofessor på Columbia university.
• Besök på New York Times
• Föreläsare om judisk media i USA
• Fick följa med en av styrelsemedlemmarna och se hur det går till när de röstar
• Bankett med organisationens styrelsemedlemmar och inbjudna nordiska ambassadörer
• Broadway show!

Full rulle och himla intressant! :) Är väldigt tacksam att jag fick fara och känner att jag tagit med mig mycket ny information från resan. 

And now some pics:

The Met

Röstning! Fick till och med följa med in i båset när hon skulle fylla i sin röstningsblankett! Weird. Plus att de inte behöver visa id när de går o röstar, de skriver bara under med sitt namn.

En liten reflektion kring valet

Kolumn publicerad i ÅT- 8.11

En stad som höll andan

Fyra år till. Obama får fortsätta sin kamp för förändring. Det stod klart på tisdagsmorgonen när den sittande presidenten blev omvald. Själv följde jag valet från en valvaka i det stora äpplet och satt tillsammans med både republikaner och demokrater och tuggade naglar och tår. Efter några nervpirrande timmar var siffrorna klara och resultatet väckte stora jubel i salen. Men det märktes att det fanns luckor i jublet, där trumpna ansikten drog uppgivet på munnen. När vi vandrade hem genom Times Square var skärmarna upplysta med rörliga bilder av breda leenden och viftande händer, men hjärtat av Manhattan vibrerade inte av euforisk valglädje. Trots New Yorks demokrat-majoritet, var temperaturen i publiken som omringade skärmarna mer åt det ljumna hållet än rykande het. Under de tio minuter det tog oss att gå till hotellet mötte vi inga hurrande New York-bor, färggranna Obama-skyltar eller improviserade gatufester.  Det kändes som att demokraterna i staden hade hållit andan de senaste timmarna och nu mer pustade ut av lättnad än jublade över vinsten. Valresultatet verkade tas emot med nöjda leenden och godkännande nickar, snarare än hysterisk lycka och triumferande skratt. Man vet att det var ett ”close call” och vinsten var en lättnad. Under valtimmarna, med Romneyrösterna sakta tickandes in, insåg man att vinsten inte varit en självklarhet. Det står klart att USA är kluvet och att Obamas seger inte hade samma wow-effekt som för fyra år sedan. 

De senaste dagarna har en trötthet märkts av i New York. Presidentkampanjen har känts utdragen och den senaste veckan har valet, av förklarliga skäl, inte varit i fokus. Många som jag talat med har också varit frustrerade över kandidaternas veliga ståndpunkter och många är trötta på smutskastningskampanjerna som utmärker amerikansk politik.  Viktiga, konkreta frågor har undvikits och folk känner att deras frågor inte har fått svar. Oroliga tider råder och ekonomin svackar, något som de flesta amerikaner känt av. Obamas stjärnglans har mattats av i kanterna och den förändring som utlovades för fyra år sedan har inte genomförts snabbt och genomgående nog. Många kände säkert inför valet att ett ekonomiskt säkert val var ett bättre än ett idealistiskt val.

Men Obama får nu alltså fyra år till. Fyra år till att övertyga sina egna anhängare och fyra år till för att skapa ett förtroende hos de tvivlande Romney anhängarna. För fyra år sedan lovade han ”Change ” och nu är slagordet ”Forward!”. Obama fortsätter framåt, med förhoppning om att de kommande fyra åren kan åstadkomma den förändring som många amerikaner, däribland New Yorkborna,  längtar efter.

En kolumn

När jag vandrar runt på Times Square är det svårt att tro att den här staden bara för drygt en vecka sedan var ett kaos utan dess like. New York City har i stora drag redan återfått sin vibrerande energi och folkmassorna myllrar sig över trånga övergångsställen. Turisterna har hittat tillbaka och fyller gatorna med rop på allehanda språk. Försäljare fräser varm mat på sina rullande spisar och cykeltaxin plingar på turisternas uppmärksamhet. Men genom myllret kan man skymta avspärrningar, polissirener, byggarbetare och röda koner. Poliserna syns vara allnärvarande, i bilar, på hästrygg, på cykel och spatserande på gatorna. En syn som kanske betryggar, kanske alarmerar. Men deras närvaro behövs då staden ännu inte fullt återhämtat sig från kaoset.

Mitt bland alla skimrande gigantiska reklamdisplayer som lyser upp Times Square fångar en mindre och nedtonad tavla min blick. Displayen lyser upp ett nummer stort över hela skärmen. Ett nummer man kan ringa för att ta reda på hur man kan få hjälp efter superstormen Sandy.

Det är kanske lätthänt att glömma de som förlorat hus, egendom och levebröd när man flanerar runt i det alltid så hektiska hjärtat av staden. Men runtom kräver skyltar, människor, radiopratare och tv-apparater att dessa människor inte glöms bort och att allas hjälp behövs för att hela staden ska kunna börja leva igen. Ett hjärta behöver kroppsdelar att pumpa ut blod i. Kroppsdelar som för tillfället behöver omtanke och omhändertagande. På radion hörs uppdateringar om trafik, elektricitet, biståndshjälp och donationsmöjligheter.

Trots den senaste veckans traumatiska händelser av historiska mått, förblir New York borna sega och trogna sin stad, nu kanske mer om någonsin måna om sin hembygd och sina medborgare. I alla affärer, butiker, gatustånd syns leende ansikten och frågande ögon. Det är mycket prat om vädret, om trafiken, bristen på elektricitet och andra otrevliga obekvämheter som Sandy förde med sig. I en pysselaffär, vinkar butiksbiträdande iväg sina kunder med ett uppmuntrande ”Håll er varma!”. I många delar av staden har både välorganiserade och improviserade insamlingspunkter satt upp läger. Voluntärlistorna är fyllda till bredden och donationerna öser in från alla håll och kanter.

New York visade sig inte vara en superstad av den kalibern som många trodde. En stad som aldrig stänger, aldrig sover. New York City visade sig för några dagar sårbar, vilket måhända gjort dess invånare mer medvetna om sin sköra omgivning och människorna i den. I stormens katastrofala spår finns det mycket medmänsklighet, värme, förståelse och även glädje att hitta. Glädje över okända människors tröstande händer och glädje över att kunna uppskatta de små saker man en gång tagit för givet. New York är staden som somnade för en stund och vaknade upp med en ny glöd. En glöd som dag för dag flammar upp till en allt större eld. En eld som förtvivlat försöker hålla alla de drabbade varma.

Bye NY, Hello Halloween!

Det blev ingen NY resa för mig och Bailey. Vi tyckte det var bäst att stanna i Oregon och inte flyga in till efter-storm-kaoset i NY. Tråkigt förstås, men vi kan skatta oss lyckliga som har ett val att stanna borta från kaoset. Jag reser till NY själv på fredag för mitt seminarium som börjar på söndag. Hoppas att det går av stapeln bara.

Nu blir det istället Halloweenfirande i Corvallis!! För några kvällar sedan var vi till en "haunted corn-maze", en gigantisk labyrint i ett majsfält. Det tog 1 och en halv timme att ta sig igenom och det var förskräckligt läskigt. Olika "monster", "mördare" och läskiga varelser gömde sig bland de höga majsen och hoppade ut framför en eller gled in bakom en för att skrämma en. Det fanns också en gammal skolbuss som man måsta gå igenom med "döda" människor liggandes på sätena som mitt i allt vaknade till liv när man gick förbi. Jag och Bailey skrek oss igenom hela labyrinten, medan Nathan bara gick bakom o skrattade. Vid ett skede började jag till och med att gråta; vi hade just kommit ut genom en mörk tunnel och precis blivit attackerade av två läskiga filurer när en kille med en motorsåg hoppade ut ur majsen. Det vart bara för mycket. Men några tårar senare var jag good to go och trampade vidare bland läskigheterna.

Igår var jag till en second hand store och hittade nästan allt jag behövde för min kostym. Här är en liten sneak-peak:

En vit huvtröja, rosa pyjamasbyxor, en rosett och fluffigt garn. Måste skaffa lite till saker dock.. Ihihihihih

sorry for partyrocking!

I fredags hämtade vi en annan av våra Tasmanien vänner, Charlene. Hon bor cirka 7 timmar bort med bil och hon hade fått skjuts till grannstaden. På torsdagskvällen gick vi ut till en populär studerande-pub. Varje torsdag har de linedancing på stället och alla har på sig cowboy boots och dansar i långa rader. Jättehäftigt! Bailey och Nate brukar dansa ibland och det var himla kul att se dem virvla runt i sina boots på dansgolvet. Till och med jag var upp och dansade i Baileys lånta boots, men jag körde bara lite bugg och trampade folk på tårna.

Igår firade vi halloween och jag, Bay o Charlene klädde upp oss som älvor och Nathan var Partyrock-man från LMFAO.

pumpor och presidenter

I går kollade vi på president-debatten, det var riktigt intressant! Det är verkligen en spännande tid att befinna sig i USA just nu, ska bli så kul att följa valvakan i NY :)

Det var en het debatt, men Obama hade ett visst övertag och skickade till och med iväg några humoristiska nosknäppare åt Romney. Men det här är faktiskt första gången jag sett en live debatt mellan de två och jag måste säga att jag är imponerad av båda kandidaternas prestationer. Måste ju vara hemskt nervöst att sitta där framför miljontals och miljontals tittare och svara på tuffa frågor. Det enda jag hade att anmärka på Romneys framförande var det att han flera gånger sade fel namn på viktiga personer, bara för att sekunden efter säga "Ursäkta, jag menar...". Men det var nu inte ngn större screw-up. Annars hölls sig båda två sakliga i min mening, men jag tycker fortfarande illa om "smutskastnings-politiken" som förs här i USA. Mesta av de val-reklamerna som sänds i teve fokuserar på att lyfta upp den andra partens negativa sidor och även i debatten blev det mycket ifrågasättande av den andras förflutna och den andras åsikter kring frågor. Jag skulle gärna se mer ärliga svar från kandidaterna själv, jag är mindre brydd om vad de tycker den andra har fel i, det känns lite sandlåda =P


Efter debatten karvade vi pumpor så att det stod ut genom öronen. Och sedan mumsade vi i oss de karamelliserande äpplena vi gjorde häromdagen.

Min unicorn pumpa!!!!

 Nomnom. Äpplena gjorde vi bara genom att smälta ner fudgekarameller och doppa äpplena i smeten :D

Pumporna gjorde vi genom att printa ut bilder från internet, tejpa på pumpan och dra med en grej som såg ut som en räfflad pizzaskärare längs med konturerna av bilden. Sedan tar man bara bort pappret och börjar karva! :D Jag hade printat ut en bild på en My little Pony och så ritade jag såklart ett horn i pannan på den ;)

Oregon

Nu är jag här!! :D Efter typ ett dygn av resande. Urk.

Sitter för mig själv hemma hos Nathan och Bailey. De är på jobb, respektive skola och jag sitter och gör klart Ebl stuff.

Det är så konstigt det här. Jag sitter i en helt främmande soffa, i ett helt främmande hus, i en helt främmande stad. Men direkt när jag kom in genom dörren igår, kändes det hemtamt. Och när jag steg in i Baileys rum, så kändes det precis som om jag varit där miljoner gånger. Överallt hängde bilder från vår Australien-resa och på skrivbordet fanns det ett prydligt foto av mig, Bay och Nate på skolbal i Tasmanien. Det känns riktigt trevligt att jag på nåt vis är en del av deras liv här i USA, om så ändå bara på några fotografier. :)

Mupparna är snart hemma och bra är det, eftersom de lämnat mig hemma ensam med min födelsedagspresent! Vem gör sånt?? Det är en korg med grejer som står mitt i vardagsrummet. Jag har cirklat runt den som en rovdjur på spaning och försökt kolla vad som finns i den, utan att röra nåt. Men snart kan jag inte hålla mig mycket längre till...

Packa Heidis kappsäck

Nu bär det av igen. Men den här gången blir det lite längre än till Åland eller Vasa. Nu blir det USA i en månad. Jag blev antagen till ett journalistik seminarium i New York i November och passar på att hälsa på hos Bailey och Nathan före dess. Så, imorgon tar jag tåget till Hesa och på torsdag bär det av till USA. Har två mellanlandningar, så är väldigt nervös, men om allt går väl befinner jag mig i Oregon på fredag morgon. :)

Journalistik seminariet ska bli jätte intressant. Det är lite av en fortsättning på Israel-resan jag var på tidigare i år och seminariet infaller just under presidentvalet. Kommer vara fantastiskt spännande att vara i det stora äpplet under valet!

Har inte heller träffat Bailey och Nathan på över ett år, så det ska bli jättekul att få spendera lite kvalitetstid med turturduvorna i deras nya hemstad. För dem som inte vet är Bailey och Nathan mina två bästa kompisar från Australien-utbytet. Vi umgicks i princip varje dag i 5 månader och Bailey och jag reste sedan genom Australien tillsammans i en månad. Ett tag efter att vi alla återvänt till våra hemstäder, blev Bailey och Nathan ett par. Ingen kunde vara lyckligare än jag, eftersom jag då garanterat får träffa dem båda när jag far till USA. Jag bodde tillsammans med dem och en annan av våra kompisar förra sommaren, när jag jobbade på en tidning i Colorado. Jag skulle annars vara supernervös över att åka till USA, om inte det vore för att jag får bo hos dem först. Det känns väldigt familjärt och bekant att få klampa in i deras liv igen ett tag. Bailey följer också med mig till NY, där vi ska tillbringa några dagar tillsammans innan mitt seminarie startar. :)

Men ändå sitter jag här nu med den här klumpen i magen. Jag är egentligen en riktig hemmaråtta. Jag flänger ju stup i kvarten, men det är få gånger som jag känner mig så nere, som just kvällen före jag ska sticka. Oavsett om destinationen är Åland eller utlandet. När jag sitter där, trött, irriterad, med en massa packning kvar att göra och den där oroliga känslan i magen, känns det som att jag bara skulle vilja krypa ner under ett täcke och se på film i ett helt dygn tillsammans med Kenneth. Det känns aldrig som att jag hunnit umgås tillräckligt med familjen, som att jag hunnit mysa tillräckligt med Kenneth eller fått varva ner tillräckligt. Men klumpen i magen brukar sluta mola när jag väl är på väg, när jag äntligen tagit mig ut på resande fot och vet att nästa anhalt blir ett roligt äventyr, en trevlig stund hos någon vän eller några mysiga veckor med resten av familjen.

Tacka vet jag min fina pojkvän, som kompilerat denna lista åt mig. Allt vad jag behöver tänka på att ta med. Bara att kryssa av vart efter de åker i kappsäcken. En sak mindre att bekymra sig om. För det är en sak som är säker; mitt huvud är inte att lita på. Speciellt inte i stressiga situationer.