Samboflytten

Jag har haft en rosenskimrande bild av hur det skulle vara att bli sambo. Veckorna innan själva flytten hade jag dagdrömt om skratt och ståj, vi två i overaller, snickrande, målandes (nåja, kanske inga målandes, men iaf pyntandes) och skurandes vår nya lägenhet, vi två mitt i lägenheten tillsammans bestämmandes vart allting ska läggas och hur det ska organiseras, ha picknik bland flyttlådorna med en flaska vin och bara njuta av att få vara tillsammans och njuta av att ha vår egen lya. Allt skulle vara harmoniskt, underbart och rosa-fluffigt.

Sanningen är den att jag aldrig svurit så mycket som jag gjort under den senaste veckan. 
(Och då ska det nämnas att jag svär väldigt sällan. Hade aldrig sagt en svordom förrän jag var 15 år gammal och de senaste dagarna har de bara trillat ur truten.)

Jag och Mr.Pojkvän/Mr.Nuvarande Sambo. har nästan bitit huvudet av varandra i stressflytten. Vi har morrat, vi har bråkat, vi har gläfsat och vi har blängt. Han har blivit galen på alla mina lådor (som i ärlighetens namn verkligen har försökat sig om och om igen under flyttens gång) och jag har surat ihop över hans oförståelse. "Vaddå, för många par skor?? Inga är det ALLS många par skoooor!!" (säger jag medans jag staplar upp tionde paret på den redan överfyllda skohyllan). Han har irriterat sig på min obsession med detaljer (att jag hellre än att plocka in alla kläder i skåpen eller skruva ihop ett bord, börjar pynta med tavlor, dekorationsgrejer och försöka hitta en gullig plats att lägga alla mina smycken på display) och jag har irriterat mig på hans ovilja att tvätta högarna med kläder, lakan och nya plädar som hindrar all rörelse i badrummet. "Man måste inte tvätta nya filtar, Heidi" "Jooo, det måste man, tänk på alla kemikalier!".

Mr.Sambo är en traditionell typ som tycker att allt har sin plats, sin funktion, var sak behöver sin tillhörande sak. Jag, däremot, som vuxit upp med min kära bohemiska mor i en värld där mattor blir tavlor, halsband blir bälten, grindar blir sänggavlar och dynvar blir väskor, tycker det är fantastiskt tråkigt att införskaffa saker och använda dem enligt deras syfte. Ni kan ju bara föreställa er den ofantliga lyckan som infann sig när mamma tryckte en vin-ställning i armarna på mig och sa  "Titta, den här kan du ha dina klackskor på!".
Mr.Sambo, två meter bort tittar på de två jublande galningarna och säger med ett snett leende och frågande ögon "Eller, så kan vi använda den till vad den är menad för, att ha vinflaskor i...?". Jag behöver väl inte säga att han möttes av två par oförstående blickar och ögonbryn höjda till taket. "Det är väl onödigt, varför skulle man göra det?", säger jag och mamma i mun på varandra. Och så fick Mr.Sambo släpa vinställningen, aka skohyllan, till bilen.

Ändå smålog han lite sött när han senare på kvällen iakttog mitt projekt med att placera heels på vinställningen och desperat tejpa fast de smitande benen. Med ett roat smil fick han mig att le brett och så står vi där och fnissar tillsammans. Där står vi och fnissar så förtroligt i vår egna, första, gemensamma lägenhet. Vårt nya hem. Hans grejer plus mina grejer har nu blivit våra grejer. Och där i den stunden, visste jag att jag hittat rätt. Jag har hittat så "fel", men ändå så rätt. Två minus blir ett plus, eller hur var det nu?

Verkligheten är bra mycket bättre än fantasin.