En kolumn

När jag vandrar runt på Times Square är det svårt att tro att den här staden bara för drygt en vecka sedan var ett kaos utan dess like. New York City har i stora drag redan återfått sin vibrerande energi och folkmassorna myllrar sig över trånga övergångsställen. Turisterna har hittat tillbaka och fyller gatorna med rop på allehanda språk. Försäljare fräser varm mat på sina rullande spisar och cykeltaxin plingar på turisternas uppmärksamhet. Men genom myllret kan man skymta avspärrningar, polissirener, byggarbetare och röda koner. Poliserna syns vara allnärvarande, i bilar, på hästrygg, på cykel och spatserande på gatorna. En syn som kanske betryggar, kanske alarmerar. Men deras närvaro behövs då staden ännu inte fullt återhämtat sig från kaoset.

Mitt bland alla skimrande gigantiska reklamdisplayer som lyser upp Times Square fångar en mindre och nedtonad tavla min blick. Displayen lyser upp ett nummer stort över hela skärmen. Ett nummer man kan ringa för att ta reda på hur man kan få hjälp efter superstormen Sandy.

Det är kanske lätthänt att glömma de som förlorat hus, egendom och levebröd när man flanerar runt i det alltid så hektiska hjärtat av staden. Men runtom kräver skyltar, människor, radiopratare och tv-apparater att dessa människor inte glöms bort och att allas hjälp behövs för att hela staden ska kunna börja leva igen. Ett hjärta behöver kroppsdelar att pumpa ut blod i. Kroppsdelar som för tillfället behöver omtanke och omhändertagande. På radion hörs uppdateringar om trafik, elektricitet, biståndshjälp och donationsmöjligheter.

Trots den senaste veckans traumatiska händelser av historiska mått, förblir New York borna sega och trogna sin stad, nu kanske mer om någonsin måna om sin hembygd och sina medborgare. I alla affärer, butiker, gatustånd syns leende ansikten och frågande ögon. Det är mycket prat om vädret, om trafiken, bristen på elektricitet och andra otrevliga obekvämheter som Sandy förde med sig. I en pysselaffär, vinkar butiksbiträdande iväg sina kunder med ett uppmuntrande ”Håll er varma!”. I många delar av staden har både välorganiserade och improviserade insamlingspunkter satt upp läger. Voluntärlistorna är fyllda till bredden och donationerna öser in från alla håll och kanter.

New York visade sig inte vara en superstad av den kalibern som många trodde. En stad som aldrig stänger, aldrig sover. New York City visade sig för några dagar sårbar, vilket måhända gjort dess invånare mer medvetna om sin sköra omgivning och människorna i den. I stormens katastrofala spår finns det mycket medmänsklighet, värme, förståelse och även glädje att hitta. Glädje över okända människors tröstande händer och glädje över att kunna uppskatta de små saker man en gång tagit för givet. New York är staden som somnade för en stund och vaknade upp med en ny glöd. En glöd som dag för dag flammar upp till en allt större eld. En eld som förtvivlat försöker hålla alla de drabbade varma.