När blev jag gammal?
22 är ju ingen ålder alls. Egentligen.
Men om man begåvats med två tonåriga systerdöttrar och en nästan tonårig
brorson, då blir man plötsligt lika gammal som gatan. Plötsligt försvinner alla
korta kjolar ur garderoben, eftersom två nästan-högstadie-brudar slår fast att
kjolarna nog ”är liiite för korta för mig”, men alldeles perfekt storlek för
dem. Brorsonen, elva år, brassar på musik från sin smartphone i bilen och
frågar om jag diggar. ”Diggar vem?”, undrar jag och försöker desperat
lokalisera namnet på de tunga tonerna som jag vet finns någonstans i mitt
grötiga minne. ”Skrillex, såklart” får jag till svar med himlande ögon. ”Ja,
just det, han där Skrillex...”. ”Du hänger inte med Heidi, du börjar bli
gammal” fastslår min uppenbarligen innesvängs-brorson.
Höjdpunkten, eller lågpunkten kanske är ett bättre ord, kom för några
veckor sedan när jag gick på marknad med tonårstjejerna och vi stannar vid ett
stånd för att köpa godis. Föräljaren kikar på mig, sedan på tvillingarna (som
för övrigt är 13 år gamla) och sedan tillbaka på mig. Han ser uppenbarligen
fundersam ut och pyser till slut ur sig Ӏr du mamma, eller... syster...?
Jag stirrar på honom, häpen och förbluffad över i vilken ordning de två
gissningarna kom. Småbrudarna brister ut i gapskratt, medan jag med hög röst
förkunnar att jag är ”moster! Absolut inte mamma! Moster!”
Resten av dagen passar ungarna på att unisont kalla mig ”mamma” vart vi än
går medan jag hötter med fingret och säger åt näbbgäddorna att vara tysta. Jag
gläds dock en smula åt att människor till höger och vänster stirrar förskräckt
på den udda ”familjen”. Det betyder väl att det finns någon som inte ser mig
som en 30-nånting-åring, utan som en tjej som uppenbarligen är för ung för att
vara mamma till tonåringar.
Snälla, säg att det är så...?
Publicerad i ÅT för någon vecka sedan :)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar