Packa Heidis kappsäck

Nu bär det av igen. Men den här gången blir det lite längre än till Åland eller Vasa. Nu blir det USA i en månad. Jag blev antagen till ett journalistik seminarium i New York i November och passar på att hälsa på hos Bailey och Nathan före dess. Så, imorgon tar jag tåget till Hesa och på torsdag bär det av till USA. Har två mellanlandningar, så är väldigt nervös, men om allt går väl befinner jag mig i Oregon på fredag morgon. :)

Journalistik seminariet ska bli jätte intressant. Det är lite av en fortsättning på Israel-resan jag var på tidigare i år och seminariet infaller just under presidentvalet. Kommer vara fantastiskt spännande att vara i det stora äpplet under valet!

Har inte heller träffat Bailey och Nathan på över ett år, så det ska bli jättekul att få spendera lite kvalitetstid med turturduvorna i deras nya hemstad. För dem som inte vet är Bailey och Nathan mina två bästa kompisar från Australien-utbytet. Vi umgicks i princip varje dag i 5 månader och Bailey och jag reste sedan genom Australien tillsammans i en månad. Ett tag efter att vi alla återvänt till våra hemstäder, blev Bailey och Nathan ett par. Ingen kunde vara lyckligare än jag, eftersom jag då garanterat får träffa dem båda när jag far till USA. Jag bodde tillsammans med dem och en annan av våra kompisar förra sommaren, när jag jobbade på en tidning i Colorado. Jag skulle annars vara supernervös över att åka till USA, om inte det vore för att jag får bo hos dem först. Det känns väldigt familjärt och bekant att få klampa in i deras liv igen ett tag. Bailey följer också med mig till NY, där vi ska tillbringa några dagar tillsammans innan mitt seminarie startar. :)

Men ändå sitter jag här nu med den här klumpen i magen. Jag är egentligen en riktig hemmaråtta. Jag flänger ju stup i kvarten, men det är få gånger som jag känner mig så nere, som just kvällen före jag ska sticka. Oavsett om destinationen är Åland eller utlandet. När jag sitter där, trött, irriterad, med en massa packning kvar att göra och den där oroliga känslan i magen, känns det som att jag bara skulle vilja krypa ner under ett täcke och se på film i ett helt dygn tillsammans med Kenneth. Det känns aldrig som att jag hunnit umgås tillräckligt med familjen, som att jag hunnit mysa tillräckligt med Kenneth eller fått varva ner tillräckligt. Men klumpen i magen brukar sluta mola när jag väl är på väg, när jag äntligen tagit mig ut på resande fot och vet att nästa anhalt blir ett roligt äventyr, en trevlig stund hos någon vän eller några mysiga veckor med resten av familjen.

Tacka vet jag min fina pojkvän, som kompilerat denna lista åt mig. Allt vad jag behöver tänka på att ta med. Bara att kryssa av vart efter de åker i kappsäcken. En sak mindre att bekymra sig om. För det är en sak som är säker; mitt huvud är inte att lita på. Speciellt inte i stressiga situationer.