Det som dokumentären speciellt belyste var att vi i både skola och vardag borde belysa dessa frågor bättre. Det borde vara obligatoriskt i skolan att tolka mediainnehåll, analysera könsroller och se på bakomliggande budskap. Som det är i dag, växer vi upp utsatta för en enorm påtryckning från medierna, utan att ha verktygen för att värja oss (i alla fall i unga år).
Media är till exempel den institution som starkast skapar och upprätthåller bilden av det ouppnåeliga skönhetsidealet (som speciellt prånglas på kvinnor, men även män till en allt större del). En av de intervjuade i dokumentären framhöll att förutom att ge oss dålig självkänsla, så leder vår strävan till att alltid bli snyggare och smalare till att vi inte uppnår vår fulla potential inom andra områden. Det är så tidskrävande att forma sig efter mediamallen att det tar bort fokus och energi från andra saker vi kanske hellre skulle uppehålla oss vid. Att jämt känna som att man inte duger som man ser ut och kritisera sig själv för sitt utseende, sänker inte bara självförtroendet, utan är också enormt tidskrävande. Den intervjuade sade att om kvinnor skulle ta all den där tiden vi tillbringar framför spegeln och våndas över vårt utseende till att istället försöka göra världen till en bättre plats, skulle vi redan löst många av problemen runt omkring oss. Kanske hon har har rätt.
Dokumentären tangerade även hur bilden av kvinnor som media hjälper till att befästa begränsar och diskriminerar. Unga kvinnor måste ofta arbeta mot stereotyper och fördomar för att bli tagna på allvar utanför ramarna. Att ständigt matas med bilden att man ska vara söt, timid och inte ta för sig eller stå upp för sig hindrar många kvinnor att uppnå sin fulla potential och göra en skillnad i sitt eget eller andras liv. Författaren och Pulitzerprisvinnaren Alice Walker säger det så bra: "The most common way people give up their power is by thinking they don't have any".
En viktig sak jag tog med mig från dokumentären är att inte tillåta sexism i vardagen. Inte acceptera kommentarer, gliringar och fördomsfulla åsikter om kvinnor. De är ofta menade som "skämt", men ju oftare man låter såna kommentarer passera obemärkt, desto starkare hinner de stereotypa könsrollerna befästa sig. Det samma gäller fördomsfulla kommentarer om män, det som jag främst kommer att tänka på är uttalanden om vad "riktiga män" är och hur de ska bete sig... Vi behöver i alla avseenden befrämja ett mer öppet och tolerant samhälle, där varken tjejer eller killar behöver känna sig begränsade.
Jag har funderat speciellt mycket på de här frågorna de senaste dagarna då mina systerdöttrar närmat sig 15-årsstrecket. 15 känns som en så kritisk ålder på något vis, en övergång från liten stor. Det känns som att man inte längre kan "skydda" dem från världen, utan hoppas på att de lyckas se igenom allt skit till det som är viktigt och värt att fästa fokus på.
Så, slutet av detta, virriga, långa inlägg tillägnar jag mina fantastiska systerdöttrar, Felicé och Fanny som har födelsedag i dag. Två, självsäkra unga damer med alla möjliga begåvningar.
Jag hoppas att de aldrig i sina liv ska behöva känna att det finns något de inte klarar av eller att någon har förutfattade meningar om vad de är kapabla till. Jag hoppas att de aldrig behöver känna sig förminskade eller berövade något. Jag hoppas de växer upp till starka, självständiga kvinnor som vågar säga vad de tycker, vågar ta för sig, vågar vara höggljudda, fåniga, roliga, jobbiga, tråkiga, arga, glada eller vad de helst känner för stunden. Jag hoppas att de aldrig ska behöva våndas mer över sitt utseende än sitt hjärta och att de hittar en glöd inom sig som kan vägleda dem genom livet. Jag hoppas de vet att de kan göra allt, allt vad de bestämmer sig för. Det är bara fantasi som sätter gränser.
"May we all make empowering women and girls a priority"
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar