Vegetariska dagen! I am going all flexiterian on this shit

I dag är det tydligen vegetariska dagen informerade min svägerska mig om. Jag skulle bra gärna ätit vegetariskt hela dagen, om det inte vore för att min kära sambo fixade lunchlåda åt mig igår bestående av panerad fisk och potatismos. Men till middag ska jag försöka mig på något gott vegestuk.

Jag försöker äta mer vegetariskt hela tiden och skulle gärna se att mer än hälften av mina varma mål skulle vara vege. Jag är vad di hippa trendanalytikerna skulle kalla "en aspirerande flexiterian". En flexiterian är en som äter mestadels vege, men som när lusten, plånboken eller middagsbjudning slår på, så kan det mumsas kött. Flexiterianismen har sitt ursprung i ett ökande miljötänk kring mat och etiska frågor kring djurhållning. Jag läste just en riktigt rolig text i fråga-svar stil på The Guardian som fyndigt benar ut begreppet med överrubriken: "Isn´t flexiterianism just vegeterianism with cheating?". 

Och som svar på den frågan, svarar jag "Nej". Jag tycker inte att flexiterianism är att vara fuskvege. Jag gillar idén med flexiterianismen. Det erbjuder en inkörsport till vegemat, miljötänk o funderingar kring djuretik utan att bli för "förbjudande" och svartvit. 

Många kanske inte skulle kunna tänka sig att gå helvege (till och med jag har svårt att tänka mig det) och jag tror också på att så länge man tänker på att köpa "bra" kött; ekokött eller kött från lokala gårdar med betesdjur, viltkött, lokal ickerödlistad fisk eller MSC märkt fisk; så har man dragit sitt strå till stacken för att bidra till en sund och hållbar köttkonsumtion. 

De flesta tänker väl kanske "Men vad fånigt, varför måste man kalla sig för något särskilt bara för att man försöker äta mest vege" Men för mig symboliserar det att jag har en tanke bakom min diet. Precis som vegeterianer eller veganer ofta är det av ideologiska skäl, så vill jag också förkunna att jag inte äter vege mat bara för att jag tycker det är gott.

Det som jag tyvärr märkt av i olika sammanhang är att man antingen ska vara helvege eller så ska man banne mig äta kött! Jag gillar inte nöt eller griskött så värst mycket och överhuvudtaget så brukar jag gärna vilja välja vegealternativ när det bjuds in till störe middagskalas (läs sitzar, julfester...). Men om man skriver upp sig som vege på listan, utan att egentligen vara helvege, så höjs några ögonbryn. "Jaha, så du är lite vegeterian när det passar?". Vegemåltider är ofta reserverade för riktiga vegeterianer och det passar sig minsann inte att ett semiveggo mumsar i dig de dyrbara bönorna.

Jag känner också att jag ibland inte kan beställa kött när suget slår på om jag vistas med vänner som vet om min förkärlek för vegemat och den övertygelse som står bakom. Jag får alltid lite dåligt samvete och känner mig som en hycklare. Det känns som att jag har dålig karaktär och allt vad jag tidigare propagerat för bara smälter iväg likt osten på min hamburgare. Men det ska jag sluta med. Att få dåligt samvete alltså. Jag är bara människa.

Jag är verkligen inget mathelgon. Fuskar med nån hamburgare då och då och kött som kanske inte är så hållbart. Men jag försöker tänka till och jag håller mig informerad. Jag uppmuntrar heller inte folk att bli helgon i matväg, bara medvetna konsumenter, som dels äter annat än bara kött och dels som är informerade om var deras kött kommer ifrån och vad köttproduktionen innebär. That´s it. Förresten är vegesoppor det bästa som uppfunnits efter pommes frites. Har cravings efter blomkålssoppa i princip hela tiden. 


Frågade min klasskompis och lifetime-vegan Mirka (yup hon har varit vegan sedan födseln, det ni!) efter lite vegematsinspo och hon bombarderade min wall med goda tips:

Sen tipsade en annan klasskompis om den här matbloggen med nomiga veganrecept: http://chocochili.net/
Snygga bilder och riktigt smarriga recept! :)

Till slutkläm tips på en bra dokumentär om köttproduktion i Finland. Riktigt saklig och informativ. Ger en bra inblick i både djurhållning och köttproduktion, men även i djurbondens i dag ganska tunga liv och fördelar och nackdelar med den moderna bondgården: Vem fixar biffen?