En av de bästa aspekterna med mitt arbete är att man får träffa så många människor. Och när det gäller personporträtt, såsom med luciaintervjuerna, gäller det att inte bara möta personen, utan försöka förstå personen ifråga. Intervjuteknik är verkligen något som kommer med erfarenhet och den här veckan har jag plussat på erfarenhet efter erfarenhet, nämligen sju stycken. Det som gjorde saken ännu svårare att nästan alla tjejerna var 18 år gamla, gick på Lusse, tyckte om att sjunga och var inte helt säkra på vad de vill göra i framtiden. Då gäller det att fråga, fråga, prata, skratta och skala av lager för lager tills man hittar det där som gör just den personen unik.
Jag blir alltid lika excited när jag märker att jag upptäckt något essentiellt med personen, kanske är det något de säger, sättet de rör sig på eller i sättet att ta en paus. Det är som små ledtrådar, små röda trådar från ett garnnystan och när man väl börjat dra i trådarna så hittar man den unika person som gömmer sig därinne. Där döljer sig erfarenheter, drömmar, rädslor och tankar. Det är den här personen inuti garnnystanet jag alltid strävar till att beskriva. Ibland lyckas jag och ibland inte. Den bästa känslan är när jag lyckats fånga en person i en text och de själva är nöjda med profileringen. Åh, det är som en drog. Så himla roligt är det! :D
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar