Jag har just blivit med smartphone. Inom en armlängds avstånd har jag nu konstant och obegränsad tillgång till Facebook, Twitter, mail, google, nyheter, youtube och roliga bilder av katter.
Om jag vart okoncentrerad tidigare är det inget mot vad jag är nu. Telefonen piper för allting. ”Nån gillade ditt inlägg på facebook”. ”Nån har skickat ett mail åt dig”.”Nån skickade just en rolig bild av sin katt till dig, vill du dela den med dina vänner?”. ”Nån utmanade dig på ett fullständigt intelligensbefriat, men åh så beroendeframkallande spel, kom och kör dragrace med din virtuella mullvad”. Jag rycker till som en nervskadad hamster varje gång den tjuter. Pip, pip. Den vibrerar på soffkudden och kräver min uppmärksamhet. Och det ger jag den gladeligen. Öser kärlek över den och strålar som en sol när den lyder mina befallningar. Jag kom på mig själv med att första kvällen sitta ömt och paja på den efter att jag ställt in mitt otroliga high-tech alarm inför morgondagen. Den är ju så glänsande och fin och med dess hjälp har jag hela världen i min hand.
Nu förstår jag Gollum.
Men hur nyttigt kan det vara att ständigt vara uppkopplad? Ständigt vara anträffbar? Att gång på gång bli avbruten av en uppmärksamhetskrävande blank kompis och leva i värld där multitasking är en dygd och saknad av teknik en styggelse? Studier visar att unga människor som intensivt använder mobiler och datorer löper större risk att drabbas av sömnproblem, stress och psykisk ohälsa. Maggie Jackson, som skrivit ”Distracted: the erosion of attention” hävdar att det ständiga informationsflödet håller på att rasera uppmärksamhetens tre pelare: fokus, omdöme och medvetenhet. Multitasking urholkar tydligen vår intelligens och uppmärksamhet. Så nu är man inte bara en teknik-beroende hobbit utan även en dum sådan, trots att man ständigt bombarderas med info, fakta och nyheter.
Ibland (allt efter att jag laddade ner MSN för första gången vid den aktningsvärda åldern av 14 och ett halvt) oroas jag över mitt teknik- och informationsflödesberoende. Det verkar bara bli värre ju äldre man blir och desto mer teknik som infinner sig i ens liv. De senaste veckorna har jag verkligen på allvar tänkt på att införa en ”teknik-fri” dag. En dag för Heidi att bara vara Heidi. Inte bloggaren Heidi, inte facebookaren Heidi, inte twittraren Heidi och inte den dragracande mullvaden Heidi.
Men det är lättare sagt än gjort. Varför ska frestelsen komma i ett sånt underbart och lättillgängligt format? Kanske man kan hyra någon som konfiskerar ens teknik en dag i veckan? Kedjar fast en vid soffan, medans man hjälplöst skrikande och snyftande ser på när hela ens liv kånkas ut genom dörren. Sen har man den där dagen. En dag fri från dator, smartphone och appar. Någon som har numret till en sån där utkånkare?
Publicerad i Stbl:s majnummer
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar